jag måste skriva, känner jag.
inget direkt tema, bara skriva. om lite vad som händer just nu, kanske? ja, vi får se.
bered er på svammel.
än en gång är jag hemma från skolan. bara ligger i min säng och gör ingenting mest hela dagen. ganska uttråkande. jag var hemma för kanske två veckor sedan. samma förkylning, samma halsont, jag har bara inte blivit av med det, jag har inte tid att vara hemma från skolan och bli frisk. jag har på tok för mycket att göra. känner pressen också, att jag måste höja mig i ämnen, om jag vill komma in på samhäll journalistik då. och jag vill ju det.
antagligen är det väl då det som gör att jag inte sover på nätterna. stress, förkylning, press från alla håll. ja, antagligen. jag hade ett samtal med sömnterapeuten (aka. calle) igårkväll, och han försökte prata lite allvar med mig. hah, lycka till, ungefär. han sade ungefär som såhär, att det är inte bra att inte sova, man måste göra det, han tyckte att jag skulle stanna hemma från skolan idag, och försöka ta igen lite sömn. så det var väl också lite anledning till att jag var hemma. mest var det förkylning, men lite sömn också. jag praktiskt taget fick tvinga mig i säng i morse igen, jag har verkligen inte tid att vara hemma. jag som hade varit så duktig med det hela hösten, att inte vara hemma från skolan. efter förra våren, då jag var hemma i tre veckor, ja, då var det dags att börja kämpa emot immunförsvaret och asa sig till skolan även när man inte alls mådde bra. då var det isåfall bättre att gå hem under dagen, för då hade man iallafall försökt. men nu, nej, det bara går inte. jag mår ju inte bra. inte någonstans. inte fysiskt, inte psykiskt. då känns det inte riktigt meningsfullt att gå till skolan och allt skit, men ack, jag är ju faktiskt så illa tvungen.
åh, alltså, detta är jobbigt. jag låter som värsta emotönten som bara "åh jag vill inte leva längre, jag vill bara dö" men det vill jag ju såklart inte. jag tycker bara det är jobbigt. för jag är i den största svackan sverige har sett, men det känns inte riktigt som att jag har någon runt mig som vill/kan hjälpa mig att ta mig ur den. jag känner inte någon motivering till någonting längre. det känns ungefär som att det inte lönar sig, inget av det. åh, jag vet inte alls vad som händer inuti mig, jag kan inte förklara det på minsta sätt.
och så nu, av någon anledning, så började jag titta på gamla bilder från våren och sommaren -07, den tiden då jag mådde bra och var lycklig och var precis den jag var. då jag umgicks med hanna och matilda och linn och johanna och jag var en lycklig liten skitunge som trodde att världen bara var underbar. well, I've got news for ya, it's not. get used to it, typ. nuförtiden vet jag ju inte alls vem jag är. jag har noll självförtroende och noll självinsikt, jag känner bara självförakt när det gäller mig själv, och det känns lite som att jag ställer för höga krav på mig själv, att jag pressar mig själv för hårt. fast jag vet ju att jag inte gör det. det är väl bara det att jag har förändrats på så många sätt det går, ungefär. inuti, utanpå, ja allt.
just nu känner jag bara att jag vill tillbaka till den tiden då jag var den jag var och ingen annan, och jag mådde bra för det, och folk tyckte om mig för det.