utdrag ur "Kan du säga schibbolet?" av Marjaneh Bakhtiari
s. 85 - första stycket

NÄR BARAN VAD FÖDD och hon och Noushin fick åka hem från sjukhuset,
visste Parisa inte vart hon skulle ta vägen. Det hela var bara för
mycket: "Men vad är det?" ville hon veta.
    "Din lillasyster!" svarade föräldrarna hela tiden.
    "MEN VAD ÄR DET?!"
    Det rörde på sig. Verkade ha ögon, som inte användes. Och så var
det äckligt, grågrönt och fult. Och så litet. Så litet och skrynkligt! Så
självklart uppstod frågan:
    "Men vad är det?"
    "Din lillasyster. Baran. Du kan röra vid henne om du vill. Hon är
så mjuk. Känn!" Noushin sänkte barnet lite så att Parisa skulle kunna
komma åt.
    Mehrdad stod mitt emot kvinnorna i sitt liv och höll nervöst en
kamera i handen. Han var redo att dokumentera systrarnas första
möte.
    Parisa tittade och tittade och tittade och tittade tills hon tyckte att
hon borde göra något mer. Koncentrerad och ytterst försiktigt sträckte
hon ut handen occh klappade det två gånger på huvudet. Det var
verkligen mjukt. Och där fanns så många svarta hårstrån på det. Parisa
fortsatte att klappa och sa sedan tyst och fortfarande försiktigt:
    "Mjao ...?"

---

jag vet inte alls varför, men denna texten talar verkligen till mig.
hur förvirrad en treåring kan vara. hur hon försöker, men inte riktigt vågar.
att försöka lista ut vad det är för något genom att prata med om någonting man känner till.
jag tycker det är otroligt fint.