kommer du ihåg när vi såg house of wax och sen var tvungna att se tsatsiki morsan och polisen för att somna? kommer du ihåg det?
jag kommer ihåg. jag kommer ihåg det och jag saknar det.
jag kommer ihåg gamla goda översovningar. och jag saknar dom.
men dom är ett avslutat kapitel. jag tycker det är syn. att folk glider isär.
men mycket har hänt sedan dess. mycket har vi gått igenom för att komma dit vi är nu. mycket. allt har inte varit bra. men det är sådant man måste gå igenom. som varje människa måste vara med om. man tappar gamla bekantskaper. man skapar nya. det bara är så.
men nu är tid för nytt. tid för nya minnen att skapas.
en gång var det vi som var dom där småfnissiga töserna som stod och fnissade i korridorerna när våra namnoffer gick förbi. nu är det någon annan.
den tiden är inte längre. den tiden har varit över sedan länge.
jag tycker inte om nu. jag mår inte bra nu. jag mådde bra då. då, för två år sedan. det var min lyckliga tid.
jag träffade en vän idag. en vän jag inte träffat på nästan ett år. vi pratade. vi pratade om saker som hänt. saker vi gjort. saker vi saknade.
jag märkte hur mycket jag verkligen hade saknat henne.
det kändes så bra. det kändes som innan.
och sen är det ju det här med kärlek.
jag är fortfarande samma ensamma tös som letar efter just Honom. och ännu har han inte hittat mig. och jag har inte hittat honom. jag har inte hittat någon..
väntan är olidlig. väntan ger mig ensamma och bubbliga känslor inuti mig. man är inte kär i hjärtat. man är kär i magen. det är i magen man känner det när han går förbi. det är i magen det fnissar när man pratar om honom.
även om man vet att det är omöjligt, it's never going to happen, även om man vet det så hoppas man fortfarande. det är därför man inte kan släppa taget.
även efter två års olidliga smärta kan man inte det. för man hoppas ju fortfarande.
och det är ju samma förbannade pojke som ger mig lycko-fylle-känslor i huvudet när jag ser honom. är det såhär kärlek ska vara? olycklig? för isåfall vill inte jag vara med om det. inte alls.

 jag låter helt schizofrenisk, jag vet. jag är nog det, litegrand.

(detta inlägg är inte riktad åt en specifik person, utan åt allt. allt det jobbiga. allt det som jag vill ska försvinna)
(det mesta är också kopierat från en konversation med fina johanna. men allt är mina tankar. mina egna. )