jag har haft en helt underbar helg iväg, i danmark närmare bestämt (på lalandia, mer specifikt) med mycket god mat, mycket stickning, mycket bad och framförallt mycket mysfaktor med fantastiska personer!
i love the tradition.
förövrigt så har jag skrapat upp min vänstra fot (man måste verkligen gå lungt i de hala trapporna, och inte skynda på såsom jag gjorde), vilket är dumt, för den just den vänstra foten är min bästa fot. det är också dumt för det gör jätteont när jag har skor på mig, så jag får väl försöka ta på mig några stora skor imorgon..

jag har också gjort mitt gymnasieval.
samhäll journalistik på st: petri skola i malmö.
hoppas nu bara att jag kommer in.
hoppashoppas.

jag har prov imorgon.
och jag har inte pluggat.
jag känner mig duktig.

jag sitter och stickar just nu (i love to sticka) (vilken chock, eller hur, va?)
när jag egentligen borde lära mig en sisådär 20 franska glosor, men det struntar jag i.
jag menar, jag fick ändå 22/23 på vårt läxförhör. typ bäst i gruppen eller vad? (otroligt stolt, det är väl klart, liksom!) ehehehe...
jag lyssnar också på sweet disposition. ohmyGOD jag älskar den.

det känns som att det var längesedan jag grät för att en film tog slut.
härmed älskar jag denna film.
sådeså.

jag vill ha timslånga fikor på mysiga ställen, med vänner jag tycker om.
bara tänk.

jag har lyckats spreja näsan så mycket så jag blöder näsblod.
smart tänkt där, frida!
förkylning suger.

idag är jag sjuk och ligger under täckena och tittar på Amelie.

åh, mjölk du ljuva dryck!
jag har haft ont i huvudet hela dagen.
och jag har stickat ungefär en halv vante.
snart kommer stickgänget.
så himla fint.

jag fyller 16 år idag.
jag börjar bli gammal.
maja är en underbart fantastisk person, jag menar, kolla bara!
(hennes undertext dårå)

och min finsmurf fyller 16.¨
grattis sötet.

det är full rulle i skolan.
det är därför jag inte hinner skriva här.
äh, varför förklarar jag mig, egentligen?
det här är min blogg, det är mitt val när jag skall skriva här, det är ingen som skall styra det, egentligen.
men det är trevligt att några stycken kikar in här ändå.

det har varit en bra söndag.
tränat, myst, ätit mat och stickat.
och nu börjar söndagsångesten krypa på.
jobbigt, det där.

"Men hur tänkte du när du gjorde på detta viset?! Kunde du inte se konsekvenserna av ditt val?!"
svar: nej. min hjärna är inte färdig.

jag var på en föreläsning idag. om tonåringar och deras hjärnor.
det förklarade ganska mycket, faktiskt.
tonåringar styrs av sina känslor, de har inget förnuft. för deras hjärnor är inte färdigutvecklade, och kommer inte att vara förrän de fyllt 25.
så faktiskt.
alla tonåringar har numera ett skäl att komma undan med saker.
skyll bara på din hjärna. den är inte färdig.

okej. som de flesta vet så är det ju ett nytt år nu.
ett 2010.
och jag kan inte vara sämre än alla andra, jag måste ha nyårslöfte. so here it comes.
jag skall..
* vara lyckligare
* må bättre

en onsdagsfika med maja:




och en torsdagsfika med malin:




jag tycker om hela den grejen med att fika. det är så... jag?

..ja vad?
eftermiddagsfika med maja såklart!
fint skall det vara!
frida (hjärta) coffee point.
frida (hjärta) coffee points blåbärspaj.
frida (hjärta) coffee points ciabatta.
frida (hjärta) maja. (jag har faktiskt aldrig sagt att jag inte är en typisk tjej ändå)
jag lovar, jag och maja kommer snart flytta in där.

åh. nu skall emma och victor till london.
jag vill följa med.

det kan vara så befriande.
eller så otroligt frustrerande. för att man inte kommer på något att skriva om.
något som är värt att läsa.
för så måste det ju vara. man måste, på ett eller anant vis, intressera läsaren.
men mest skall man skriva för att det känns bra.
jag önskar att jag kunde skriva fint.
jag önskar att jag kunde konsten att använda fina ord precis där de passar in som mest.
för det är något av det bästa jag vet, att läsa fina texter.
att läsa fina ord.

utdrag ur "Kan du säga schibbolet?" av Marjaneh Bakhtiari
s. 85 - första stycket

NÄR BARAN VAD FÖDD och hon och Noushin fick åka hem från sjukhuset,
visste Parisa inte vart hon skulle ta vägen. Det hela var bara för
mycket: "Men vad är det?" ville hon veta.
    "Din lillasyster!" svarade föräldrarna hela tiden.
    "MEN VAD ÄR DET?!"
    Det rörde på sig. Verkade ha ögon, som inte användes. Och så var
det äckligt, grågrönt och fult. Och så litet. Så litet och skrynkligt! Så
självklart uppstod frågan:
    "Men vad är det?"
    "Din lillasyster. Baran. Du kan röra vid henne om du vill. Hon är
så mjuk. Känn!" Noushin sänkte barnet lite så att Parisa skulle kunna
komma åt.
    Mehrdad stod mitt emot kvinnorna i sitt liv och höll nervöst en
kamera i handen. Han var redo att dokumentera systrarnas första
möte.
    Parisa tittade och tittade och tittade och tittade tills hon tyckte att
hon borde göra något mer. Koncentrerad och ytterst försiktigt sträckte
hon ut handen occh klappade det två gånger på huvudet. Det var
verkligen mjukt. Och där fanns så många svarta hårstrån på det. Parisa
fortsatte att klappa och sa sedan tyst och fortfarande försiktigt:
    "Mjao ...?"

---

jag vet inte alls varför, men denna texten talar verkligen till mig.
hur förvirrad en treåring kan vara. hur hon försöker, men inte riktigt vågar.
att försöka lista ut vad det är för något genom att prata med om någonting man känner till.
jag tycker det är otroligt fint.

pjamas till klockan 16.00 och fem koppar te.
ungefär så har min dag sett ut.
jag gillar det.
igår var iallafall bra, jag, mor & far var på resturang.
jag tror, utan att överdriva, att min måltid var en av de godaste någonsin.
underbart.